Julstjärnan låg i en frigolitkartong med gul klistertejp från Gullaskrufs glasbruk. Äntligen hade jag hittat ett helt exemplar av den där lustiga stjärnan som med sin plåtiga kropp påminde om en ventilöppning omgiven av ett gäng knubbiga småstjärnor i glas. På asken stod det: ”Design Kjell Blomberg”. Det lät bekant, ändå diffust. Vem var det? Vad hade han gjort? ”Kjell Blomberg, ingen aning”, sade handlaren som sålde julstjärnan.

Kjell Blomberg var en av de där arbetsamma, sympatiskt lågmälda formgivarna som aldrig fick egen strålglans. Han arbetade, löste sina uppgifter, lärde ut sin kunskap och lämnade sakerna bakom sig vid sin död. Många har säkert Blomberg-saker hemma, men få bryr sig om vem som ligger bakom de där dessertskålarna i rött pressglas, tulpanlika pokaler i rökfärgat eller lila, kurviga mörka vaser och anonyma 1950-talsfat från Upsala-Ekeby.

Uppgifterna om honom är knapphändiga, sakerna ofta anonyma. Ändå finns det något som gör att man gillar Kjell Blomberg. På en bild liknar han en av de där arbetsmyrorna från välfärdssverige: en välkammad man i trenchcoat, han kunde vara tjänsteman på regeringskansliet eller en av ingenjörerna på SAAB, med portföljen full av ritningar till noshjulet på JA 37 Viggen.

I tidningen Form som skummar grädden av tidsandan dyker Kjell Blomberg på 1960-talet upp som ett namn i annonser från Gullaskruf, inget mer. Andra glasformgivare som Lars Hellsten, Bengt Edenfalk och Bo Borgström marknadsförs stort och bildmässigt genom helsidesannonser och artiklar om glaskonst. Det är ett ungt språk, det är t-shirts och uppbrott, men Kjell Blomberg är inte med. Hans namn kopplas istället till ”eldpolerat pressglas”, glasfåglar, fat och skålar med stjärnor. Det är som om han vistades i en annan inte omskriven formvärld.

Han föddes 1931 och var alltså för gammal för att vara en av de unga vilda. Blombergs bidrag till 1960-talet var istället att förnya pressglaset, som höll på att somna in i en krusidullig mönstersömn. 1962 kom serien ”Vineta” som blev en stor framgång. 1968 ”Tiara” – traditionellt glas, men välbalanserat och hållfast i konkurrens med finska Iittala. ”Stellaria” är fyllt av stjärnor och ett av Gullaskrufts mest omtyckta pressmönster.

Kjell Blomberg blev aldrig ett av ”glasnamnen”, men väl en ”talangfull konstnär, som skickligt medverkat till att förnya Gullaskrufs produktion inom dess traditionella ramar med tonvikt på bruksvaran.” (”Svenskt Glas”, Wahlström & Widstrand 1991)

Hans insats förblev sval, aningen opersonlig, men med en sällsam hållbarhet. Man kan tänka sig att alla de som blivit vuxna under 1950-talet, Blombergs egen generation, den som inte föll för Beatles, popglas och nylera, alla de som levde yrkesliv med småbarn i lägenheter och radhus, ingenjörerna, lärarna, den nya stora medelklassen som tyckte 1968 var lite barnsligt, de kunde tänkas gilla Kjell Blombergs formgivning.

Stockholmsfödde Blomberg började på keramiklinjen på Konstfackskolan 1949, under bland andra Sven-Erik Skawonius. Kjell Blomberg var frimodig och utåtriktad och var en av få elever som kunde hantera den blyge och tillbakadragne keramikläraren Edgar Böckman, som av de flesta uppfattades som kunnig, men tråkig. Blomberg gick ut två år senare och praktiserade på Arabia i Finland. Tillbaka i Sverige anställdes han 1953 som 22-årig konstnär på Upsala-Ekeby och dekorskapare för Gefle och Karlskrona porslinsfabriker.

Han gjorde mönster till kakel och dekorer, bland andra Gefles ”Äng” (1955-60) och ”Lido” (1957-61). Vid Upsala-Ekeby formgav han skålar och vaser, till exempel serien ”Amarillo”, svarta fat med målade ränder eller vaser av mera anonymt slag. Han gör inga större avtryck i någon av fabrikernas minnen, han är ett av namnen i utkanten, sorterat under ”övriga konstnärer”.

Det måste ändå varit bråda dagar för Blomberg vid mitten av 1950-talet. Han arbetade för tre olika keramiska fabriker från 1953 och blev året efter formgivare för Gullaskrufs glasbruk utanför Orrefors. Här hade man först producerat fönsterglas. 1926 köpte ingenjören William Stenberg bruket för att starta pressglastillverkning. Målaren och mosaikkonstnären Hugo Gehlin anlitades och skapade från 1930 Gullaskrufs glasprofil med organiskt sköna och livfullt assymetriska glas. Arthur Percy knöts till bruket 1950 och fick framgångar med bland andra pressglasservisen ”Reffla” (1952).

När Gehlin avled ersattes han 1954 av den unge Kjell Blomberg som ”stramt och elegant” arbetade vidare som konstnärlig ledare i Gehlins spår: samma färgskala, samma organiska uppåtsträvande former, prydnadsföremål och vaser. Blombergs glas flöt elegant i stil mellan 1920-och 1950-tal, lagom modernt, ändå traditionellt och lite högdraget i grönt, lila, indigo. Det fanns humoristiska inslag: sprithundar och flaskor som revolvrar, perfekt för gillestugan. Till H55 formgav han en serie brännvinskrus med gjutna dekorer och små prydnadsdjur, fiskar och hästar. Det signerade glaset är ovanligt, ibland står det Blombergs signatur med årtal, ibland Gullaskruf och KB.

Några år senare lämnade Kjell Blomberg sin post på Upsala-Ekeby för att bli formgivare av bruksgods och serviser för Gabrielverken i Timmernabben, dit han i perioder reste från Stockholm för att arbeta. Hans största succé var servisen ”Soliden”, det rustika, gult i gult-lergodset med en skön känsla av smält smör och solsken. Det är hans trivselgods, anpassat till det tidiga 1970-talets längtan efter rustika, hemtrevliga saker. Med tiden byggdes serien ut med massor av delar, bla till en glöggservis. ”Soliden” låg i produktion i ungefär tio år.

Hösten 1963 ersatte Kjell Blomberg sin gamle lärare på Konstfack, Sven-Erik Skawonius och undervisade i ”glasarbete”. Kanske var det umgänget med eleverna som ledde till att Blomberg i alla fall anammade en smula av den lekfulla tidsandan. Gullaskruf-serien ”Printura” (1969) är nätmönstrade, charmiga blomklot och hans ”Lucifer”-glas närmar sig popen.

Prydnadsserien ”Hepp” (1971) är mycket tidstypisk: på avsmalnande fötter sitter runda bollar med olika emaljdekorerade motiv: läppar, ett öga, ett stiliserat uggeansikte eller ett guldhjärta. Andra bollar är träd och speglande emalj. ”Hepparna” finns i ungefär 15-20 olika varianter och är det spralligaste och mest rörande glas Kjell Blomberg formgav.

Under 1970-talet gick flera små glasbruk samman i de så kallade ”Kronabruken” som ändå gick i konkurs 1977. Samma år lämnade Blomberg Gullaskruf. Orrefors köpte glasbruket, och lät bland andra Lars Hellsten formge pressglas, innan verksamheten lades ner 1983. Några år på 1990-talet blåstes det nytt glasliv i Gullaskruf, men såsmåningom somnade hyttan in.

Efter Gullaskruf upphör de tydliga designspåren från Kjell Blomberg. På Gabrielverken berättar Lars Burmeister att han långt senare hört att Blomberg hade blivit sjuk och avlidit 1989. Han hade problem med sitt hjärta, så pass allvarligt att han på glasbruket hade smeknamnet ”Pumpen”.